Föreställ er följande situation: Jag och Lisa ligger på stranden i Barcelona. Vi steker och spanar. Allt är som vanligt. Plötsligt utbrister Lisa från ingenstans; "Kolla, är han snygg?". Hon pekar sedan, upphetsad som en liten unge, snett uppåt. Jag följer hennes pekfinger med blicken och får en välkommen chock av synen som möter mig. En snygging! En surfare! Wow! Killen, som väl är i sisådär 25-årsåldern, står vid väggen till en kiosk. Han har på sig en nerhasad våtdräkt som lägligt nog visar en gudomlig, vältränad och solbränd bringa. Håret, som han självklart nonchalant drar handen igenom, är sådär surfigt långt och.. ja, ganska perfekt helt enkelt. Efter flera månader i Igualadas begränsade sortiment av sådana killar så glor jag och Lisa därför förståeligt nog ganska mycket. Och ganska odiskret. Så odiskret att killen ifråga plötsligt börjar komma gående mot oss. Han anländer, avfyrar ett stort smile och frågar sedan på spanska om han får lämna sina saker hos oss medan han surfar. Självklart fick han det. (OM han fick!) Killen presenterar sig sedan som Gabriel. (Alltså "Me llamo Gabriel", sagt som i nån slags romantisk halvporrig tantfilm i Sex and the city-anda av en ung latinokille till en rik amerikansk tant.) Gabriel slår sig sedan ner och samtalar med oss en stund varpå han glider iväg med surfbrädan mot vågorna och lämnar efter sig två nöjda svenska tjejer.

Jag och Gabriels saker.